lördag, oktober 02, 2010

Förortens folk


Jag har ägnat en del tid åt att analysera valresultatet den senaste tiden, speciellt i Stockholms län. Stockholm med dess innerstad och många skiftande förorter är ett utmärkt analysunderlag för att konstatera vilka som röstat på vilka partier. Eftersom mina egna partisympatier ligger hos Sverigedemokraterna så faller det naturligt att titta speciellt på var detta parti erhållit sina röster. Lika intressant är faktiskt var SD inte fått sina röster. En hel del av de analyser som förs fram av politiskt korrekta författare och debattörer stämmer helt enkelt inte, annat stämmer bättre. Att det inte är överklassen (socialgrupp 1) som främst röstat på SD står utom allt tvivel. Stockholmskommuner där SD gjort ett direkt dåligt val är:


Danderyd: 1,68 %


Lidingö 2,66 %


Nacka 2,75 %


Täby 2,33 %


Vaxholm 2,65 %


Resultaten gäller riksdagsröster, därmed sker en direkt rensning av lokala partier. Det som är gemensamt för dessa kommuner, i mer eller mindre grad, är att dess befolkning anses vara besuttna, högutbildade (för allt i världen) samt leva på ett påtagligt avstånd från alla problemförorter. Kommuner som Danderyd och Lidingö har inte heller utmärkt sig för sin vilja till flyktingmottagning. I Danderyd fick Moderaterna 52,13 procent av rösterna. Man undrar hur det gick till när Billström pressade Danderyd att ta emot "ensamkommande barn". I Lidingö har de lokala representanterna för SD delat ut enorma mängder material och parti-information, till synes utan resultat. 


I dessa kommuner bor även "samhällsbärarna" förvaltarna av den förda politiken och har ett speciellt intresse av att upprätthålla den politiska korrektheten. Att de sedan tycker som Josefsson omtalade valstugereportage avslöjade är ytterligare en pikant detalj i sammanhanget. Kommuner där SD gjorde ett mycket bra resultat är Södertälje, Nynäshamn, Haninge och Nykvarn. I dessa kommuner bor inga "samhällsbärare" inga representanter för den högsta politiska eller mediala makten. Man kan rentav säga att just i dessa kommuner bor "verklighetens folk". Länk.


Tittar vi i Stockolms stad, Södermalm så fick SD i de flesta valkretsar ett resultat på mellan 2 och 3 procent, överraskande högt skulle jag vilja säga, fast i vissa valkretsar var resultatet under 2 procent. På Södermalm bor ju en betydande del av vår mediala och kulturella elit. Hur de pratar när de tar en latte med varandra anar vi, hur de röstar vet vi nu efter valet. Länk


Ett område i staden jag tittade lite närmare på var Farsta, ett relativt invandrartätt område men i avsaknad av olika samhällseliter. Totalt i "Östra Söderort fick SD 4,47 procent av rösterna. I vissa valkretsar fick SD röstetal på 6 till 7 procent. I flera valkretsar fick SD dessutom ett resultat på över 7 procent. Här bor ingen medial elit, här bor inga journalister som skriver i DN eller SvD. Här bor inga riksdagsmän eller stylade företagsledare, konsulter finns det nog men inte är de många, här dricker man kaffet svart. Länk.


Vilket parti man röstar på avspeglar sig i vilken samhällsklass man tillhör, var man bor och vilket yrke man har, detta står utom allt tvivel. Ju närmare makten och härligheten, ju glassigare man är, ju mer spelar den politiska korrektheten roll, att man har "de rätta åsikterna" och en "global och human" approach. Man önskar att Göran Hägglund kunde draga lite djupare och större växlar på talet om "verklighetens folk", fast det är klart, han själv befinner sig på fel sida om staketet.

fredag, oktober 01, 2010

Reflektioner kring Dawit Isaak


Sveriges tidningar har drivit en intensiv kampanj för att få Dawit Isaak frigiven från hans fångenskap i Eritrea. I dagens DN publiceras ytterligare en artikel som resonerar kring Isaaks fångenskap på mycket tveksamma grunder. 


Det är lätt att hålla med om de allmänna principerna i DN:s artikel. Isaak fängslades på oriktiga grunder, inte ens en rättegång har hållits. Eritreas regering har inte ens presenterat någon anklagelse mot Isaak som låter vettig för en västerländsk medborgare. Det finns dock utvecklingstendenser i vårt eget land som är värt att reflektera över, även om de naturligtvis inte är fullt jämförbara med hur det ser ut i Eritrea. Så här skriver redaktionen i sin artikel.


På papperet gäller visserligen FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i nästan hela världen, inklusive Eritrea. Men i realiteten är deras upprätthållande delegerat till de enskilda medlemsländerna. Vår frihet och trygghet är beroende av vårt medborgarskap. För att tala med Bertolt Brecht: det bästa hos människan är passet. 


Alla vet att FN:s deklarationer i många länder inte ens är värt papperet de är skrivna på. När svenska medier och organisationer hela tiden hänvisar till FN:s deklarationer så fort de vill driva en fråga (i egna politiska syften) så stärker de inte FN:s auktoritet. FN reduceras till ett tillhygge man använder får att nå sina egna syften och för att slå politiska motståndare i huvudet. Alla organisationer och enskilda individer som använder FN på detta sätt är principiellt medskyldig till att undergräva FN:s auktoritet, och det är många i vårt land. 


Om det bästa hos människan är passet så borde vi i vårt land vara lite mer försiktiga med hur vi delar ut vårt medborgarskap. Dubbla medborgarskap bör inte tillåtas, enbart denna reform har undergrävt vikten av ett svenskt medborgarskap och det tillhörande passet. Förmodligen beror den relativt svala folkliga uppslutningen kring fallet Isaak på att de flesta vet att vi delar ut vårt medborgarskap alltför lättvindigt. Allt har ett pris och när vissa individer t.o.m. köpt sig svenskt medborgarskap utan att regeringen anser sig kunna ta tillbaka detta, så kommer räkningen förr eller senare. 


En annan aspekt på fallet Isaak är att alla de friheter som DN nu trycker så hårt på är på tillbakagång även i vårt eget land. Exemplen på att partier och människor som inte ansluter sig till den påbjudna politiska paradigmen diskrimineras i vårt eget land kan göras mycket lång, även om det naturligtvis inte går så långt som i länder som Eritrea. Senaste har vi en valrörelse där vi såg en mycket smutsig kampanj mot oliktänkande. En ung pojke blev misshandlad och fick ett hakkors inristad i pannan av uppenbart politiska skäl. Vår statsminister gjorde ett uttalande med budskapet att denne pojke fick skylla sig själv eftersom han hade fel åsikter. 


Dessutom framfördes uppgifter om att den unge pojken tillfogat sig skadorna själv, detta några dagar innan vårt allmänna val. Vi vet ännu inte hur det förhåller sig med von Arnolds skador och händelsen där han skulle blivit allvarligt misshandlad, men statministern hade inte en aning om tveksamheterna kring händelsen innan han gjorde sitt uttalande. Dessutom så framfördes uppgifterna om dessa tveksamheter precis innan valet, och de var baserade på en rättsläkares tveksamheter. I alla andra fall skulle media och övriga institutioner väntat med uppgifterna om dessa tveksamheter tills de utträtts mer grundligt. 


Det finns ett bibliskt ordspråk om att "se bjälken i ditt eget öga innan du påtalar grandet i din nästas öga". Denna tes är väl inte helt plausibel i detta fall, då vår demokrati är vida överlägsen den obefintliga demokratin i Eritrea. Men de uppenbara bristerna som nyligen uppenbarat sig i vår egen demokrati, och som dessutom läggs i dagen så fort det kommer ett parti eller människor med en annan agenda, gör ändå att opinionen för fall som Isaaks mister sin udd. Jag och många andra ställer gärna upp på DN:s och andra tidningars kampanj för Isaak, men det går inte att samtidigt vara tyst för bristerna i vår egen demokrati, eller ännu värre, vara en aktiv aktör i dessa brister.

Länk DN

torsdag, september 30, 2010

Debatt, information och nyheter


Enligt SVT:s Karin Eder-Ekman så har Sverigedemokraternas framgångar orsakat en debattlusta av sällan skådat slag i vårt land. Debattsidan på SVT har upplevt en storhetstid som aldrig förr och det givna debattämnet är SD enligt SVT. Så här skriver Ekman på SVT:s sida.
Redan inför valet fick vi många inlägg och kommentarer från både Sverigedemokrater och svenskar med icke-svensk bakgrund.
Men efter valet har även många etniska svenskar velat komma till tals. De är chockade och upprörda över att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen
Även Eder-Ekman kan inte låta bli att delta i debatten, utan måste påtala det faktum att många är upprörda över SD:s framgångar. Det stämmer att många blev både chockade och upprörda under och efter valet när SD kom in i riksdagen. Många är oerhört påverkade av den omsorgsfullt uppbyggda politiska korrekthet som finns i vårt land och reagerade i princip som de "skall". Väldigt många människor var även upprörda av den höljda smutspropaganda som hela det mediala etablissemanget drev mot ett parti inför valet. En vanlig kommentar var att "jag visste att det skulle bli smutsigt men detta hade jag aldrig väntat mig! Detta är inte värdigt en demokrati!". 


Jag har inte bevistat SVT:s debattsite men i alla forum jag besökt så har systemkritiska röster varit i majoritet och "vunnit" debatterna (omöjligt att verifiera vetenskapligt och objektivt naturligtvis). Det är i princip alltid de politiskt korrekta som först tar till naziargumentet, ett internationellt erkänt mått på vem som förlorat en debatt. 


Läser vi sedan vilka debattartiklar som publicerats på SVT så hittar jag en "superbloggare" som kallar sig för MOGI med versaler. Denne bloggare menar att SD:s framgångar beror på att män känner sig osäkra, kvinnor däremot är moderna och frigjorda så de röstar i allmänhet inte på SD. Alltså kanske inte de mest djuplodande och seriösa analyserna vi ser här. Jag har förståelse för att den vanlige debattören kanske värjer sig för att ens delta i debatter med denna utgångspunkt. 


Den amerikanske sociologen Christopher Lasch menar i sin utmärkta bok "Eliternas uppror" att en livlig och allvarigt menad samhällsdebatt är det enda som kan få människor att söka information och bli nyfiken på fakta. Ingen normal människa börjar utan orsak söka information om det samhälle den lever i, om inte samma människa är delaktig i en samhällsdebatt och får ge uttryck för sina åsikter. Det är alltså inte information som skapar debatt, det är debatten som initierar ett sökande efter fakta och information. Drar man förhållandena till sin spets så fungerar inte vår demokrati utan en livlig och allvarligt menad debatt. SVT:s medarbetare vet nog inte själva vad en allvarligt menad samhällsdebatt av gemene man kommer att innebära. 


Länk SVT


Länk MOGI


Nyheter   


På SR:s sida påstås det att Sverigedemokraternas framgångar, åtminstone delvis, beror på att partiet "lyckades" ta sig in på den mediala arenan som aldrig förr. Så här står det i artikeln.
Valet i höstas blev första gången som Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i de stora riksmedierna. Och ju närmare valet kom, desto bättre lyckades partiet med att få uppmärksamhet
Detta är en mycket grov förvanskning av vad som verkligen hände inför valet, det borde alla som följde utvecklingen veta. Opinionsmätningarna visade att SD med största säkerhet skulle ta sig in i riksdagen. Sveriges mediala och politiska etablissemang blev skräckslagen och en smutskastningskampanj som borde vara ovärdig i en demokrati startades. Det var en kampanj som gick över alla gränser där alla smutsiga trick var tillåtna och där ingen frågade efter fakta eller någon form av nyans. Detta är alltså bakgrunden till att SD "lyckades" få uppmärksamhet. Möjligheterna att beskriva verkligheten på olika sätt ter sig med lite semantisk finess som oändliga. Vidare så står det så här i artikeln.
Många av artiklarna och inslagen om Sverigedemokraterna är negativa. Men medieprofessorn Kent Asp vid Göteborgs universitet säger att ett parti som Sverigedemokraterna gynnas även av negativ publicitet, eftersom många av deras sympatisörer misstror medierna. 
I princip alla inslag var grövsta förtalsinslag på lägsta möjliga nivå. Misstron mot media har efter valet nått nya höjder och nu är det inte bara sympatisörer och systemkritiker som reagerat. För första gången har även människor som normalt är för en generös immigrationspolitik och ställt sig kallsinniga till SD reagerat över nivån på nyhetsrapporteringen och medias agerande. 


Även den ofta upprepade "sanningen" att all publicitet är bra publicitet, är en sanning med många modifikationer. Det som gäller för ett 3-procentsparti utanför riksdagen gäller inte nödvändigtvis för ett 6-procentsparti i riksdagen. Jag tror att den exempellösa mediekampanjen innan valet skrämde tillbaka en del nyvunna SD-väljare. Men denna tes skulle behöva undersökas på ett professionellt sätt naturligtvis. Det är något som förmodligen inte kommer att ske, i alla fall kommer väl inte resultatet av en sådan undersökning att offentliggöras.


Länk SR


onsdag, september 29, 2010

Nazismen inom oss

Vi har alla en gnutta av nazismen inom oss, även i dag. Här kan vi se vår dolda inre nazism skymta fram. Videon producerad av Tanja Bergkvist.

Grundläggande tankefel hos Mattias Tydén


Mattias Tydén som titulerar sig själv historiker har skrivit ytterligare en debattartikel i den långa rad av artiklar som behandlat Sverigedemokraterna och hur fel de har. I denna artikel bestrider Tydén de åsikter som förts fram av Neuding och Lundberg i en annan DN-artikel.


Enligt Tydén så har inte våra politiker och massmedia mörkat de problem vi har med massimmigrationen, det är i själva verket myter som effektivt odlats av Sverigedemokrater och andra ljusskygga personer. Trots att Tydén är historiker och skall gälla för intellektuell så innehåller artikeln så mycket snömos så det är svårt att plocka ut något av substans. Vi gör ändå ett försök och belyser detta uttalande av Tydén.


Vi har hört visan förut: Det är förbjudet att forska eller skriva om brott begångna av invandrare, världsfrånvända vänsterliberaler förskönar det mångkulturella fiaskot, eliten vågar inte berätta hur det egentligen ligger till – kort sagt: locket ligger på i invandrardebatten.
  
Det är naturligtvis inte förbjudet att forska om brott eller vad man så önskar forska om. Men vi såg hur Sahlin helt sonika bytte ut en forskare, Anders Westholm som var en erkänt oberoende och objektiv forskare, för att ersätta denne med Masoud Kamali som i princip hela universitetsvärlden betraktar som ett stort skämt. Detta hände när Sahlin beordrade en utredning om diskrimineringen i vårt samhälle. 


Att världsfrånvända vänsterliberaler förskönar det mångkulturella samhället är på pricken vad vi systemkritiker tycker och kommer att med emfas fortsätta hävda. Frågan är om inte just Tydén själv är ytterligare ett exempel på det han försöker motbevisa. Men det är värre än så, hela det mångkulturella samhället infördes i vårt land utan att befolkningen blev tillfrågad, förändringen diskuterades inte ens öppet med befolkningen. Jag är så gammal så jag vet att det är på detta vis helt enkelt. Jag och min generation blev helt enkelt inte tillfrågade vad vi tyckte om denna omvälvande samhällsförändring. Än mindre fick vi vara med och bestämma i denna fråga. 


I övrigt är det mest snömos som historikerna Tydén presenterar i sin artikel. Att det skulle vara en katastrof om SD fick inflytande i svensk politik får man tycka, men i en demokrati både får man och bör, tycka olika i en massa frågor. Många tycker att socialdemokraternas politik leder till katastrof, andra tycker att moderaternas politik är katastrofframkallande. Jag är så gammal så jag kommer ihåg att halva Sverige tyckte att Olof Palme var en gigantisk katastrof för vårt land, och jag är inte ens historiker.

Länk DN

Länk Robsten Kamali 1

Länk Robsten Kamali 2


tisdag, september 28, 2010

Ingen välfärd utan en ansvarsfull immigrationspolitik


Återigen går en tankesmedja ut och propagerar för ökad invandring för att rädda vår välfärd, en ofta framförd teori de sista åren. Denna gång är det tankesmedjan "Global" som ser immigrationen som nyckeln till vår framtida välfärd. Även denna tankesmedja påpekar att integrationen i vårt land är ett misslyckande och framfår åsikten att denna måste bli bättre. Det är ett argument som framförts under minst 10 år, men absolut inget positivt har hänt som pekar på att denna integration skulle fungera bättre i dag än för 10 år sedan, snarare tvärtom. Så här skriver tankesmedjan om immigration och vår framtida välfärd.
Hela västvärlden står inför en gigantisk utmaning med åldrande befolkning och låga födelsetal. Konkurrensen om framtidens arbetskraft kommer att bli stenhård. Hur ska vi i Sverige bli ett attraktivt land att flytta till? Det måste vara utgångspunkten för debatten kring migration och integration.
Sverige är inte speciellt attraktivt för många människor som vill starta riktiga företag och arbeta hårt, dessa människor tenderar att söka sig till andra nationer än Sverige. Somalier i Sverige har en enormt mycket lägre förvärvsfrekvens än de som emigrerat till USA som ett exempel. 


Konkurrensen om "framtidens arbetskraft" kommer sannolikt inte att bli stenhård. Nation efter nation skärper sina regler för immigration i Europa och i övriga västvärlden. Vi kan inte ens ge våra egna ungdomar ett arbete utan ungdomsarbetslösheten är nästan 30 procent enligt Ekonomifakta, LÄNK.


Det var inte länge sedan det basunerades ut att det under krisen försvunnit 50,000 industrijobb i vårt land, jobb som dessutom aldrig kommer åter LÄNK


Så här skriver Global vidare i sin artikel.
Vi i Sverige är framgångsrika när det gäller ordning i de offentliga finanserna och har Europas mest jämställda arbetsmarknad. Dessutom arbetar vi högst upp i åldrarna i hela Europa
Vad "Europas mest jämställda arbetsmarknad" har med denna fråga att göra är svårt att lista ut, det är t.o.m. inte helt lätt att veta vad detta innebär rent konkret. Att vi arbetar "högst upp i åldrarna i hela Europa" är snarast ett tecken på att vår omtalade välfärd är på väg ned. Vi har tvingats höja vår pensionsålder, trots en massiv immigration. På något sätt får denna tankesmedja detta att låta som ett framgångstecken i artikeln, ett märkligt trolleritrick. 


Vi har ännu inte sett skymten av den omtalade arbetskraftsbrist som det så ofta hotas med, detta trots att Nuders "köttberg" till stora delar redan gått i pension. Hur Sverige skall vinna ekonomiskt på flera Rosengård och Fittja är svårt att rent logiskt förstå, även om dagens politik sannolikt skapar ett behov av fler poliser och brandmän.

Länk DN-debatt

måndag, september 27, 2010

Våra medier spelar på känslorna hos felinformerade människor


I ännu en artikel analyseras SD utan att någon företrädare för partiet får gå i svaromål. Rena lögner förs fram och får stå oemotsagda, denna gång i SvD. Som experter har bl.a. Marie Demker och Leo Sundberg, f.d. medlem i SD. Temat denna gång är den rädsla SD påstås (delvis helt riktigt förmodligen) framkalla hos vissa samhällsgrupper.


Saken är den att denna rädsla framkallas just för att medier som SvD mer eller mindre avsiktligt har förvanskat SD:s politiska program. SvD själv är alltså en del av orsaken till denna rädsla som artikeln tar upp. Ett exempel på hur artikeln argumenterar är följande.


Framför allt väcker Sverigedemokraternas framfart känslor hos en del minoriteter. Representanter för muslimer, invandrare, adopterade och HBT-personer tillhör de som har uttryckt särskild oro mot den senaste tidens utveckling.


Att dessa grupper reagerar beror på att just tidningar och TV förvanskat och överdrivit SD:s politiska plattform. Det är alltså media själv som bär en stor del av skulden till mycket rädsla från dessa grupper. Dessutom är det inte sant att det främst är bland minoriteter som SD:s framgångar väckt de starkaste känslorna. Det är det politiska och mediala etablissemanget som uppvisat de allra häftigaste känslorna. Mediekändisen Isobel Hadley sade upprepade gånger på Twitter under valnatten att hon "hade lust att döda någon" t.ex. Vidare i artikeln får Leo Sundberg uttala sig i artikeln (som är en avhoppad SD-medlem). Så här presenteras Sundberg i tidningen.


För drygt ett år sedan gick han ur på grund av vad han upplevde som ”utbredd rasism i partiet”.


Sundberg nämnde inte ett ord om rasism så länge han var medlem i partiet. Fakta är att Sundberg gick ur partiet en kort tid efter att han inte fått ställa upp i EU-valet som kandidat. Orsakerna till detta kan vi lämna därhän, denna blogg vill inte sjunka till SvD:s låga nivå. Sundberg säger sedan så här i artikeln.


Tyvärr fanns det ett motstånd även mot adopterade, det hade jag inte förväntat mig. En kille som hade en flickvän som var adopterad från Indien kallades för rasförrädare, minns han.


Ord som "rasförrädare" används inte i SD överhuvudtaget. Det finns massvis med invandrare i SD och partiledarens assistent råkar vara invandrare. Att någon skulle bli pikad för att ha en adopterad flickvän är fullständigt horribelt, många har t.ex. fruar som härstammar från utlandet. Initierade medlemmar tar sig för pannan när de läser sådant här. Det Leo säger är helt enkelt oförenligt med den kultur och anda som råder i SD. Vidare så säger Sundberg så här till SvD.


Vi lade aldrig flyers i brevlådor med utländska namn på och rörde oss sällan i invandrartäta områden. Dels såg man det som förlorad mark och dels var man rädd för att få stryk. Man vågar inte se de man påstår är farliga i ögonen.


Vi kan ta ett av Sundbergs påstående där många människor själv kan bedöma sanningshalten, nämligen detta att medlemmar inte vågar "se dem man påstår är farliga i ögonen". Inför valet hade SD en valstuga på Sergels torg. Många människor och läsare av denna blogg gick förbi denna valstuga. Verkade det som om medlemmarna där var rädda för att se någon i ögonen? 


En människa i SD Stockholm brukar inte lägga "flyers" i brevlådor med vissa utländska namn, av rent marknadstaktiska skäl enligt honom själv (omöjligt att verifiera självklart). Enligt Sundberg är en människas vana (eller ovana) högsta partikultur och framförs i SvD som sanning. Att delning av "flyers" sällan eller aldrig skedde i Tensta centrum är sant, ingen såg riktigt det meningsfulla i sådana delningar. Det är både jobbigt och kostar pengar att dela vad Sundberg kallar "flyers", då vill man dela dessa alster där de har någon chans att vinna gehör. Det vet inte Sundberg om, för han var inte medlem tillräckligt länge i partiet. Däremot var han med tillräckligt länge för att användas av SvD som sanningsvittne. 


Det är inte bara SD:s frammarsch som får känslor i svall, även medias rapportering och propaganda får en del känslor i svall. SvD vänder sig till en omtalad mytoman för att använda som sanningsvittne i en mycket tendentiös artikel, man tvekar tydligen inte att använda sig av vilka knep som helst för att nå sina syften. På något sätt måste denna smutsiga mediekampanj skada vår grundläggande demokrati, förmodligen är den redan allvarligt skadad.

Länk SvD 

söndag, september 26, 2010

Invandringens negativa aspekter diskuteras inte - provocerande konst


Expojournalisten Lisa Bjurvall skriver på DN-debatt ett svar till en föregående artikel av Neuding och Lundberg där de vill att invandringens baksidor börjar diskuteras. Bjurvall menar i sin artikel att invandringens baksidor visst diskuteras och att det i stället är invandringens fördelar som skall lyftas fram för att mota tillbaka de "främlingsfientliga" krafterna i samhället. 


Nu är det så att journalistiskt och nyhetsmässigt så skall tidningar och andra medier överhuvudtaget inte göra sådana bedömningar utan rapportera verkligheten som den är utan några som helst hänsyn, vare sig åt det ena eller andra hållet. Återigen måste vi fråga oss vad man får lära sig i dagens journalisthögskolor. Eleverna som går ut från journalistutbildningen verkar inte ens behärska de mest grundläggande journalistiska och demokratiska begrepp. Vidare skriver Bjurvall så här i sin artikel.


Att invandring skulle vara ett tabu diskussionsämne är ett av extremhögerns vanligaste – och mest uppenbart lögnaktiga – argument. På samma sätt som det inte existerar någon hotande ”islamisering” av Sverige, är den påstådda munkaveln på invandringskritiker en myt. Tvärtom har det ofta varit de negativa aspekterna av invandring som lyfts fram de senaste åren. Upplopp och spirande extremism i invandrartäta områden som Rosengård, slöja, burka och andra kontroversiella muslimska huvudbonader, och troende muslimers roll i det sekulära Sverige är ämnen som regelbundet dyker upp i debatten.   


För det första är det inte "extremhögern" som för fram argumentet att immigrationsproblematiken aldrig diskuteras, det är Sverigedemokrater, Folkpartister och en massa andra grupper som också påstår detta. Sedan är det så att de negativa aspekterna av vår invandring rapporteras som nyheter, vilket Bjurvall själv pekar på, men invandringen i sig diskuteras aldrig. Det ÄR tabu med sådana diskussioner. Jag har under mitt ganska lång liv aldrig sett (eller hört) två politiker diskutera invandringens fördelar respektive nackdelar. 


Seriösa diskussioner om effekterna av invandringen, på vilket sett det påverkar vårt samhälle, hur många av de som får asyl som verkligen behöver skydd, varför så många saknar giltiga papper eller vilka effekter invandringen får på de länder vilka folk flyttar från, ser vi aldrig. Att sedan våra medier rapporterar om upploppen i Rosengård är ju en helt annan sak och kan ju inte ersätta en seriös diskussion. 


Länk DN


SD och kulturen


Lars Amréus och Mats Persson, ordförande respektive generalsekreterare för Riksförbundet Sveriges Museer, skriver i en artikel på SvD om att SD "vill avveckla kultur som provocerar". Nu är det inte så att SD vill avveckla denna sorts kultur, SD vill däremot dra in de statliga bidragen till sådan kultur, vilket är en helt annan sak. Om en vuxen man vill ställa sig på scen och pinka inför publik så skall inte skattebetalarna vara med och betala "kalaset". Men är det så att hela föreställningen bär sig själv kan inget parti hindra sådana föreställningar, i alla fall inte om dylika konstformer håller sig inom lagens råmärken. Så här skriver de två författarna i sin artikel.


Med årets valresultat är det dock alltså slut på den samsynen i riksdagen. Sverigedemokraterna säger sig vilja avveckla alla anslag som går till kultur vars syfte är att ”chockera, uppröra och provocera”. I stället ska kulturen ”ha ett konstruktivt syfte och en bred folklig förankring”. Att de menar allvar är tydligt i Skåne, där de har ett starkt fäste. En fotoutställning på museet Kulturen i Lund stämplades av partiet som ”pervers”.


En del av den kultur som blivit statligt eller kommunalt finansierade kan betecknas som ren pornografi, annat har som absolut enda syfte att provocera och chockera. Skattebetalarna kan faktiskt inte välja om de vill vara med och finansiera denna typ av konst, hur demokratiskt är det? Då är det faktiskt demokratiskt att ett politiskt parti vågar ta diskussionen och dessutom anmäla en avvikande uppfattning än den allmänt rådande (bland politiker). 


Till slut måste vi ändå påpeka att Mats Persson och Lars Amréus hyllar konst som chockerar och rör upp känslor. Med tanke på detta måste Sverigedemokraternas valframgång kommit som manna från himlen för dem. Ingen konst, hur pervers den än varit, har rört upp känslor och chockerat som SD:s inträde i den svenska riksdagen. Persson och Amréus får se detta som provocerande konst helt enkelt.


Länk SvD