torsdag, maj 17, 2012

Vem äger frågan om det religiösa kvinnoförtrycket?


Efter Uppdrag gransknings program där ett TV-team avslöjat att imamer och olika moskéer inte direkt slaviskt följer svensk lagstiftning utan i stället accepterar en viss fysisk tillrättavisning av fruar samt månggifte, är reaktionerna från landets media helt förväntade. Ledarredaktioner som t.ex. DN:s tar avstånd från helt uppenbara lagbrott. Knappast ett varken förvånande eller vågat ställningstagande. Hur skulle de annars sätta ned foten? Värt att notera dock är att SvD i sin nätupplaga inte skriver något alls om gårdagens Uppdrag granskning. Ett mönster framträder där DN och SvD alternerar i sina ställningstaganden med en precision som är nästan kuslig. 


Själva programmet bjöd för den systemkritiska delen av publiken inte på några överraskningar. Möjligen blev vi ändå överraskade av att en imam, inhyst i en sunkig källarmoské, utan att darra det minsta på stämman rekommenderade en kvinna att polisanmäla våld från hennes man. Just variationen av budskap från olika imamer var påfallande. Denna variation sträckte sig dock inte så långt som till månggifte, där rådde en nästan rörande konsensus bland imamerna. Vi väntar nu spänt på en initierad kommentar av feminismens främsta och stoltaste fanbärare, allas vår Gudrun Schyman.    


I en tid när ingen vågade eller ville lyfta frågan om skamproblematik eller kvinnoförtryck i religionens namn så tog systemkritiska grupper och SD upp frågan. SD och andra immigrationskritiska grupper tog sitt moraliska ansvar när alla andra hukade i den politiskt korrekta snålblåsten. Den tiden är förbi. Nu börjar andra grupper alltmer ifrågasätta kvinnoförtryck i religionens namn och kulturellt betingad skamproblematik. Det rör sig främst om vissa liberala schatteringar samt kvinnor som själv levt under religiöst förtryck såsom Bahareh Andersson och Sara Mohammad. Även konservativa människor som annars står för en generös immigrationspolitik börjar så sakteliga vakna i frågan. Vi måste nu själva ställa oss två frågor. För det första, vem äger frågan om det religiösa/kulturella förtrycket och vem är trovärdigast att föra fram berättigad kritik? Lyssnar riksdagen mer på en representant för SD eller lyssnar de mer på Sara Mohammad? 


Det är ju inte frågan om att SD eller några andra systemkritiska grupper skall ändra uppfattning om skamproblematik eller vägra svara på direkta frågor. Frågan är vem som skall gå i täten för dessa frågor. Det kan tyvärr vara så att systemkritiska gruppers tätposition i frågan om skamproblematik och kvinnoförtryck dämpar andra gruppers engagemang, eller gör den mindre verkningsfull. Bahareh Andersson skrev en gång i en artikel att hon inte ville bli sammankopplad med SD i frågan om skamförtryck -"ty de vill ju inte ens ha oss här". Andersson har egentligen helt rätt. Jag anser att vårt asylsystem skall reserveras för de som är allvarligt politiskt förföljda, så som det en gång faktiskt var tänkt. Är det någon som tror att alla de muslimer vi såg i gårdagens program hade fullvärdiga asylskäl? Exakt vem har de flytt ifrån? Är de förfölja av kristna minoriteter? 


Efter gårdagens program, och framförallt innan programmet sändes så kunde man på Twitter och Facebook läsa en massa inlägg om hur muslimska grupper bryter mot lagen i sitt förtryck av kvinnor. Själv såg jag ingen kommentar om att vår (urvattnade) asyllagstiftning förmodligen missbrukats på det mest uppseendeväckande sätt för samma grupper. Dessutom är vår asyllagstiftning alltför generöst skriven. Utlänningslagens 4e kapitel paragraf 2a bör skrivas om eller tas bort helt så att Sverige kan ta ett rimligt globalt ansvar.   


Självklart skall människor som redan fått uppehållstillstånd och anpassat sig till västerländska värderingar inte sparkas ut från vårt land. Detta är mest en orealistisk nidbild som politisk korrekta grupper försöker svartmåla sina politiska motståndare med. Att utvisa människor som är djupt rotade i både vår produktionsapparat och vårt samhälle låter sig helt enkelt inte göras. Dessutom är barnen till dessa immigranter helt eller delvis anpassade till vårt sätt att leva. Många gånger känner de sig helt främmande till ett liv på andra sidan jordklotet. Den skamproblematik vi ibland uppmärksammar är just ett tecken på detta. 


Däremot är det dags att följa det informella avtal den politiska nomenklaturan hade med det svenska folket, om att ge asyl till de som var politiskt förföljda (någon folkomröstning eller ens en debatt har ju som bekant aldrig förekommit i frågan). Detta avtal gällde inte asyl av ekonomiska migranter eller en massa andra skäl som t.ex. naturkatastrof, sexuell läggning mm. Vi måste börja fundera hur vi kan hjälpa flest människor med de begränsade resurser vi ändå har i vårt land. Det är fullkomligt orimligt att lösa problem som inbördeskrig, svält eller allmän underutveckling genom att flytta hela befolkningar.    


Länk DN


Länk SVT

onsdag, maj 16, 2012

Debaclet om etniska svenskar

Redan under SVT:s partiledardebatt kom frågan om arbetslöshet upp. Alliansen hävdade att den inte var så förfärligt stor, om man tog hänsyn till vissa faktorer, medan den rödgröna sidan självklart intog en annan ståndpunkt och hävdade motsatsen. Under en intervju med TT sade Reinfeldt följande:


Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. (...) Och utanförskapet har minskat.


I sak tror jag Reinfeldt har fel, utanförskapet (hur man nu definierar begreppet) har sannolikt inte minskat. Stormen i det s.k. vattenglaset rör självklart att vår statsminister råkade använda begreppet ”etniska svenskar” i stället för ”inrikes födda”. SCB:s statistik grundar sig av förklarliga skäl inte på ”etniska svenskar” utan på de mera klart definierade grupperna ”utrikes födda” samt ”inrikes födda”. SCB gör rätt då de sistnämnda grupperna är kristallklart definierade, medan den förra gruppen inte lika klart kan definieras. Detta sagt även med Maria Abrahamssons definition i åtanke (sagt i SVT:s nyhetsprogram 16 maj) en etnisk svensk är en person född i landet med båda föräldrarna födda i landet. Abrahamssons definition är förvisso en förenkling av begreppet.

Vi kan nog utgå ifrån att Reinfeldt slant med tungan en smula. Helle Klein framträdde i samma morgonprogram där Abrahamsson förtvivlat försökte lyfta fram grundproblemet, nämligen den höga arbetslösheten bland våra immigranter. Att Klein var upprörd in i själen rådde det ingen tvekan om, även om hon förvånansvärt väl lyckades lägga band på sin gälla stämma. Mikael Trolin går så långt i ett ”öppet brev” till Reinfeldt att han påstår sig känna sig ”mindre svensk” efter statsministerns uttalande. Trolin gör inte den självklara iakttagelsen att om det inte fanns någon ”svenskhet” skulle han ju inte kunna känna sig svensk alls. Men varför kan en sådan enkel felsägning orsaka ett sådant rabalder?

Klein gav i nyhetsinslaget själv en ledtråd till de upprörda känslorna. Hon sade att det var exakt samma sak som Jimmie Åkesson hade sagt (eller brukade säga). Vidare undslapp hon sig att de Sverigedemokratiska väljarna jublade när Reinfeldt nämnde begreppet ”etniska svenskar”. SvD:s ”Faktakollen” har faktisk en poäng när de säger att SCB inte gör sina undersökningar efter begreppet ”etniska svenskar”. Vi måste väl ta SCB på orden, de lär knappast ljuga rätt ut i media. Men Klein och ”hennes kompisar” (M Abrahamsson, SVT Nyheter 16 maj) har helt fel. Ingen jublade (även om några noterade det) från det Sverigedemokratiska lägret bara för att Reinfeldt sade något så självklart som ”etniska svenskar”, vilken planet bor Klein på? Om, jag säger OM verklighetens folk jublat, för att statsministern använt ett begrepp som vanliga människor inte ser någon konstigt alls med, vad hade det då sagt om debattklimatet i vårt land? Nu är det inte riktigt så illa, verklighetens folk jublade inte förrän Klein och hennes kompisar gick i taket och skapade en debatt som SD lär vinna sympatier på. Vi tackar för det Klein.

Ja, självklart skall vi vara ärliga (motstår frestelsen att skriva äääärliga som Strindberg i Röda rummet) och påtala det faktum att en del människor, möjligen undertecknad inbegripen, känner en viss skadeglädje över att vår statsminister får känna på den simpla demagogi som han själv så flitigt odlat. Men skadeglädje är en källa till glädje som skall nyttjas högst måttligt. Vi måste slutligen fråga oss, varför är detta begrepp så känsligt? Om Dilsa Demirbag talar om kurder (hon behöver inte ens tala om etniska kurder, men innebörden är just den, det förstår alla) så reagerar ingen. Neuding twittrar om att han vill bli kallad ”judinna” och inte bli nämnd med omskrivningar, - alla nickar förnumstigt. Ursprungsbefolkningen i Amerika gör allt för att inpränta deras ursprung hos det uppväxande släktet där, alla känner stor sympati för detta. Samma sak gäller aboriginerna i Australien. Samma sak gäller samer och romer här i vårt land. Helle Klein själv har ofta påtalat sitt judiska ursprung. Om Klein för känna samhörighet och gemensam med sin grupp, varför förvägrar hon då mig någon grupp att identifiera mig med? Jag har visserligen en morfars far sprungen från Grekland, men i det dagsaktuella ekonomiska läget vill jag hellre kalla mig svensk.

Länk SvD Faktakollen

Länk SvD Rayman

Länk SvD Trolin