onsdag, september 12, 2012

Någon som inte älskar detta land – håller på att förändra det

Rubriken är ett citat av författaren Stig Claesson och är således inte ett yvigt utbrott av en frustrerad medborgare på Avpixlats kommentarsfält. Claesson skrev detta när Palme med överdriven entusiasm stod i spetsen för en socialdemokrati som på sjuttiotalet drev på det svenska samhället mot en allt större centralisering, modernisering och statlig styrning av människors liv. I dag kan vi se att Claessons rubrik var något överdriven, i alla fall med tanke på vad som i dag sker i vårt samhälle. Dessutom var en del av de samhällsförändringar Palme med överdriven iver förespråkade ofrånkomliga, taget den allmänna europeiska utvecklingen i beaktande. Innan Palmes entré som partiledare, drev socialdemokratin en politik och ideologi som inte ens Sverigedemokratiska väljare hade känt sig helt främmande inför.
 
Socialdemokratin under mellankrigstiden och även efter 2a världskriget stod för stolt nationalism och fosterlandskärlek. I boken ”Underbara dagar framför oss” av Henrik Berggren kan vi läsa att Erlander efter 2a världskriget tonade ner den ivriga nationalism som socialdemokratin ditintills stått för. Socialdemokratin höll också rågången mot Kommunistpartiet med ideologin om inhemsk nationalism. När Olof Palme tog över som partiledare tonades nationalismen ned ytterligare, förutom när det gällde andra små fattiga U-länder, där Palme ohejdat vurmade för nationalsim. Han fällde bland annat detta uttalande om små staters nationalsim.   
Nationalism, det är framför allt en återgång till värdighet.
Socialdemokratin var under stor del av 1900-talet statsbärande för det svenska samhället. Den stora brytningen och omorienteringen av den svenska politiken som ditintills präglats av trygghet, nationalsim och pragmatism var dock inte nedtoningen av nationalismen, utan att vår politik började präglas av skuld. Henrik Berggren betecknade den politiska utvecklingen i Sverige under 60-talet så här.
Epoken präglas av en överväldigande känsla av äckel och avståndstagande inför förvandlingen av ett solidariskt, hårt arbetande folk till en självgod, konsumistisk överklass i ett globalt perspektiv. Det var i många avseenden lika mycket en väckelse- som en vänsterrörelse. Svenskarnas lutherska intresse för skuldproblematik späddes dessutom på av det faktum att de inte bara var rikare än de flesta andra folk, utan också hade undgått andra världskriget. För ett folk vars rötter fanns i en sträng bondemoral föreföll lyckan och rikedomen obehagligt oförtjänt.
Vi undgick 2a världskriget och blev på kuppen rikare än övriga europeiska nationer. För det lutherskt uppfostrade svenska folket blev skuldbördan stor och ständigt gnagande. Samtidigt skedde enligt samma författare en socialdemokratisk politik som försköt tyngdpunkten från den ekonomiska pragmatiska, till det kulturella området. Så här skriver Berggren.
Missnöjet med stelbent dogmatism ledde till nya och komplicerade teoribildningar som betonade kulturella snarare än ekonomiska faktorer.
Samtidigt med denna utveckling skedde en emotionalisering av politiken, först hos vänstern, men i dag gäller den de borgerliga partierna i lika hög grad. Så här skriver Berggren.
Idéhistorikern Jens Ljunggren menar att det skedde en emotionalisering av politiken under sextiotalet som ledde till att de vänsterintellektuella alltmer framträdde som ”predikantlika frälsningsgestalter”
Socialdemokratin ledde den svenska politiska utvecklingen med att överge klassiska värderingar som nationalism, pragmatism, trygghet och rättvisa. Förmodligen gjorde socialdemokratins framgångar att även övriga partier anslöt sig till samma utvecklingsriktning.

I dag ser vi att de tendenser som började ta form redan på 60-talet, blommat ut och styr hela vårt politiska liv. Det är därför debatter mellan Jimmie Åkesson på ena sidan, och Sahlin, Reinfeldt och Maud Olofsson på andra sidan, ter sig så märkliga. Åkesson framför sakargument medan de övriga debattörerna använder sig av de skuld/känsloargument som började spira redan på 60-talet. Åkesson påtalar sakligt att vår immigrationspolitik är vansinnig, för alla inblandade parter. De övriga partiledarna framför då ickesakliga argument som att ”vi skall inte skuldbelägga invandrarna” (vilket ingen gjort och debatten handlar överhuvudtaget inte om detta), ”allas lika värde” (vilket inte heller har med immigrationspolitiken att göra och ingen har dessutom påstått att svenskar skulle vara mer värda än några andra, [förutom DN som inte tycker att svenska journalister behöver följa lagen]) och ”ni har en annan värdegrund” (här har den emotionalisering Jens Ljunggren talade om nått sin absoluta höjdpunkt).

Ett exempel på den emotionalisering av samhällsdebatten som skett är också massimmigrationen av somalier till vårt land. Just när situationen i Somalia ser ut att ljusna och när striderna i t.ex. Mogadishu upphört skall familjerna återförenas i vårt land. DN skriver så här:

Sedan en tid är den väpnade konflikten i Somalia mindre intensiv än den varit på decennier. Men landet är ett av världens absolut fattigaste och det råder brist på allt.
Trots detta skall anhöriginvandringen drivas igenom. Många kommunala representanter för partier som Socialdemokraterna och Moderaterna ger uttryck för att deras kommuner inte mäktar med anhöriginvandringen, ety det kommer att drabba kommunernas möjligheter att sköta sin service till äldre och sjuka. Vad svarar då Ullenhag på detta? Jo följande enligt SVT.

Jag är lite bekymrad över en debatt där man förutsätter att människor ska fastna i ett bidragsberoende. Det får inte vara utgångspunkten för politiken.
Vad Ullenhag anser skall vara utgångspunkten för politiken är i detta fall av mindre betydelse. Av lika underordnad betydelse är de bekymmer som samme Ullenhag uttrycker därför att människor från alla partier börjat inse problemen. Det Ullenhag i själva verket gör är att signalera fara för att börja ge ”främlingsfientliga” grupper vatten på sin kvarn. Allt detta i stället för att sakligt bemöta eller diskutera den uppkomna situationen. Låt vara att Ullenhag också gav kommunerna 1.3 miljarder för att hantera problemen, arbetslinjen till trots.  

När det gäller mottagandet av ensamkommande barn så når självklart den emotionalisering som Ljunggren noterade sin absoluta höjdpunkt, eftersom det skall rör sig om barn. Innan den genomgripande emotionaliseringen av vårt politiska liv skett så skulle riksdagen antagligen ha ansett att barn (som i princip aldrig kom ensamma innan 1990) skall vara med sin familj och sina föräldrar, speciellt sedan de barn som får uppehållstillstånd och asyl inte har det svårare än övriga befolkning i aktuellt hemland (snarare något bättre eftersom de har råd med resan).

Nu däremot är det idel känsloargument som dominerar debatten. När centerpartisten Staffan Danielsson gick ut och föreslog medicinsk åldersbestämning av barnen i DN, efter att han statistiskt visat att Sverige tog emot en oproportionerlig stor del av dessa ”barn” i Europa, fick han genast mothugg av en samlad kader bestående av rikspolitiker och andra debattörer. Christina Höj Larsen (V) började på SVT-Debatt prata om hur många ensamkommande flyktingbarn det fanns i hela världen, och genom denna naturliga osäkerhet vad gäller antalet flyktingar, misstänkliggöra Danielssons uppgifter, trots att Danielsson mycket noga hade angett antalet ensamkommande för enskilda europeiska länder. Dessutom förde hon resonemang att man inte skulle utföra handledstester för att det medicinskt råder en osäkerhet i spannet två år nedåt och två år uppåt. Att man i alla fall skulle kunna sortera bort 20 åringar som ”barn” är inget argument som biter varken på Larsen eller på de barnläkare som också gick i polemik med Danielsson. Barnläkarna skrev förresten så här på DN-Debatt




Det är angeläget att diskussionen om ensamkommande flyktingbarn förs på en saklig grund. Dessa barn tillhör de mest sårbara barnen i Europa i dag.


På tal om ”saklig grund” så tillhör många av de ensamkommande barnen sannolikt inte de mest sårbara i deras hemländer. Detta eftersom det snarast är de lite mer välbeställda som överhuvudtaget har råd att emigrera. Vi ser att läkarna först uppmanade till en saklig diskussion, för att därefter genast förfalla till ett känsloargument. 

Vi har sedan 80-talet sett en omdaning av hela vårt samhälle genom en massiv immigration och en strävan mot ett mångkulturellt samhälle. Svenska folket har aldrig getts tillfälle att rösta om denna omdaning eller ens yttra sig. Inte heller har omdaningen debatterats i riksdagen eller mellan politiska partier. Många debattörer utanför SD och utanför den systemkritiska gruppen börjar nu inse att det mångkulturella samhället med massiv immigration kommer att med nödvändighet innebära en nedmontering av vårt välfärdssamhälle, vad man än må tycka om denna modell. Den åsiktsmässige välanpassade Expressen-krönikören Anna Dahlberg inser i en krönika förfärad att en fortsatt omdaning med massinvandring faktiskt kommer att innebära ett helt annat samhälle med stora låglönegrupper och en kraftigt beskuren välfärd (självklart uttrycker hon sig försiktigt).

Fortsätter vi på den inslagna mångkulturella politiken så kommer vi få ett samhälle som präglas av ”gated communities” där de lite mer välbeställda bor. Utanför dessa skyddade samhällen kommer otrygghet och misär råda. Företagen kommer ha en stor kader av billig arbetskraft att tillgå, speciellt sedan vårt välfärdssamhälle med ekonomisk nödvändighet monterats ned. Vi kommer att i framtiden möta ett helt annat samhälle, som i alla fall inte uppfyller de visionerna den svenska vänstern utmålad för sina väljare. Att det finns en höger som hela tiden haft en vilja att montera ned välfärdssamhället och skapa en låglönemarknad är i detta perspektiv naturligare, även om de i dag självklart beskriver sin politik i termer av ”humanism” och ”allas lika värde”. I dag har så Claessons tes fått sin verkliga innebörd. - Någon som inte älskar detta land – håller på att förändra det.       

tisdag, september 11, 2012

DN:s redaktion har slängt allt förstånd överbord.

Att människor och speciellt journalister glädjs åt frigivningen av Johan Persson och Martin Schibbye är naturligt och sunt. Att det straff de dömdes till, 11 års fängelse, inte är i samklang med de straffskalor vi i västvärlden tillämpar står väl också utom allt tvivel. Vi får dock inte glömma att Sverige sticker ut internationellt med mycket låga straff för grova våldsbrott, vilket exemplifierades nyligen i det s.k. Kortedala-fallet, där åklagaren yrkat på stötande låga straff. Att som DN välkomna någon hem är fint, men det skall inte innebära att man kastar all sanas och vett överbord.

När DN:s redaktion i någon slags eufori över frisläppandet skriver att det var fel att överhuvutaget döma journalisterna ety dessa stod för det "fria ordet" så går man alldeles för långt och visar att man är oförmögen till såväl objektivitet som hänsyn till andra nationers lagstiftning. Så här sriver man i sin ohämmade glädjeyra.

Svenskarna var i landet på ett journalistiskt uppdrag och borde aldrig ha fängslats. Att de nu beviljas amnesti är en seger för det fria ordet. 

Vi är rätt många i detta land som inte alltid ser journalister som det "fria ordets" stolta fanbärare. När det gäller vissa inhemska monumentala problem så blir det "fria ordets" representanter antingen tysta som möss eller maktens villiga politruker.  De få journalister som brutit mot konsensus har hamnat i iskylan och även DN ger journalister som tolkat det "fria ordet" lite väl vidlyftigt en expressbiljett ut i arbetslöshet. Så mycket för "det fria ordet".

Att man är på ett journalistiskt uppdrag innebär inte att man får bryta andra nationers lagar. Detta måste helt enkelt DN:s redaktion veta. Självklart fängslas man om man bryter mot andra nationers lagar, vad tror DN:s redaktion? Att svenska journalister har diplomatisk immunitet värden över? De två journalisterna tog sig i Etiopien illegalt, de bröt mot lagen. Eller anser DN:s redaktion att underutvecklade länder i Afrika står på så låg nivå att det är kränkande att lagföra svenska medborgare och då speciellt journalister? Då får jag nog påminna DN:s redaktion och andra mediemänniskor att kolonialtiden faktiskt är förbi och nu gäller "allas lika värde".  

Till slut: det vore välgörande om DN och andra tidningar månade om "det fria ordet" lite mer brett och även när det gäller inhemsk debatt.

Länk DN

     

söndag, september 09, 2012

Kulmen på en vansinnig politik


Migrationsöverdomstolen beslutade i januari att DNA-test skall räcka för somaliska familjeåterföreningar i Sverige, detta då det inte anses finnas någon fungerande statsförvaltning i Somalia. Att Migrationsöverdomstolen tog detta beslut helt på egen hand utan några politiska signaler förefaller mindre sannolikt. Att tillströmningen av anhöriga från Somalia skulle bli stor visste alla inblandade parter. Resultatet av Migrationsöverdomstolens beslut måste anses vara en medveten politik från Alliansen och Miljöpartiet. Resultatet väntas enligt Migrationsverktes prognoser bli att upp emot 27 000 anhöriga från Somalia anländer till vårt land. 

De enskilda kommuner som tar emot strömmen av anhöriga får för de två första åren delvis kostnaderna betalda av staten. Från det tredje året står kommunerna för alla kostnader. Så var det i alla fall fram till att kommunala protester gjorde att Ullenhag nu lovar att staten skall gå in på betydligt längre sikt. En rad kommunstyrelseordföranden från M, S och C gick ut med en gemensam DN-artikel där de krävde att staten skulle bidra med mer pengar under betydligt längre tid. När det inte längre var enbart SD som protesterade utan också "gammelpartierna" så backade Ullenhag tämligen omgående och utlovade utökat statligt stöd. Enligt DN-artikeln av de kommunala företrädarna råder det heller ingen tvekan om att det tar betydligt längre tid än den fastslagna perioden på två år för att dessa immigranter skall erhålla sitt första arbete. Snarare rör det väl för många av dessa människor om ett livslångt beroende av bidrag.     

Enligt SVT så skall Ullenhag ha sagt detta när de kommunala företrädarna först begärde ökat statligt stöd.

Jag är lite bekymrad över en debatt där man förutsätter att människor ska fastna i ett bidragsberoende. Det får inte vara utgångspunkten för politiken.

Nu har alltså själv gått med på de framförda kraven och har alltså själv sällat sig till dem som har utgångspunkten att många av immigranterna kommer att fastna i ett bidragsberoende.

Nya problem har också dykt upp. Enligt Dala-Demokraten så saknas det nu pengar till flygbiljetter för att de somaliska familjerna skall kunna återförenas. Så här står det. 

För till exempel Nadifa här handlar det om make och sex barn som måste ha flygbiljett från Etiopien till Sverige. Hon behöver 25 000 kronor och har noll i inkomst... säger Mustafe Elmi.
– Varför omfattas inte våra somaliska återföreningar av Geneve-konventionen från 1947 om gratis flygbiljetter?

Jag visste inte att det fanns gratis flygbiljetter men Somaliska föreningen får väl ta upp frågan med flygbolagen. Klart är att kostnaderna för denna ström av immigranter kommer att bli betydande för vårt samhälle. De kommunala företrädarna som skrev DN-artikeln talade om att det nu kan uppstå en situation där vården, skolan och omsorgen ställs mot invandrarna. I bakhuvudet vet de flesta att det egentligen bara finns en pengapåse med skattepengar. Går pengar till en verksamhet så blir det enligt enklare matematik mindre pengar för något annat. Skillnaden nu är att det sägs av politiker från S, M och C, inte bara SD. 

Självklart kan man tycka att det är rimligt med familjeåterförening när det gäller barn och makar. Det är själva folkomflyttningspolitiken i sig som är orimlig. Varför åker en mor eller far iväg till ett främmande land utan sina barn i förstaläget? Sannolikt rör det sig inte om akut livsfara vid denna typ av migration. Vi löser inga problem i Somalia genom den nuvarande formen av folkomflyttningspolitik och inte heller löser vi problem för större delen av befolkningen. Det är de som på outgrundligt sätt skaffat sig den summa som behövs för migration som har möjlighet att fly. Alla de andra kommer i vilket fall att bli kvar i landet (alternativt flyktingläder i grannländer). Satsade vi resurserna på plats skulle fler av de som inte har råd eller möjlighet att fly få del av resurserna. 

Dessutom måste det vara en rimlig vision att Somalia skall bli ett drägligt land att bo i och som utvecklas likt många andra utvecklingsländer kunnat göra. Om de initiativrikaste och mest välbeställda emigrerat underlättar det inte denna process. Ur detta perspektiv är det rentav en björntjänst för dessa utvecklingsländer att uppmuntra till emigration. Vägen för Somalia att resa sig ur kaos och stridigheter synes lång, men skall vi ge upp hoppet för all framtid? Framför allt så kan det inte ses som en särskilt meningsfull tillvaro att framleva sina dagar i ett främmande land utan arbete större delen av sitt liv. 

Det behövs militär närvaro av fredbevarande natur i Somalia, detta för att dämpa striderna och för att främja förhandlingar mellan de stridande parterna. Det behövs också pengar till flyktingläger, belägna i grannländerna. Pengar finns, egentligen i övermått, enligt en del biståndsarbetare och chefer på olika nivåer i biståndsapparaten. Man behöver inte ens läsa mellan raderna i boken "Bistånd och utveckling: Afrika", av Göran Hydén för att inse det förfärande faktum att vi ger pengar till projekt vi vet inte har någon effekt och i värsta fall bidrar till korruption. Vi fortsätter trots detta att ge pengar till dessa meningslösa projekt för att regeringen skall kunna säga att vi når upp till enprocentsmålet. Varför inte satsa dessa pengar där de verkligen gör nytta?       

Vi har nått kulmen på en vansinnig politik, en politik som på sikt inte hjälper någon människa, inte ens de som får uppehållstillstånd. Det har utvecklats en politisk kultur där migrationspolitiken blivit en tävling i falsk humanism. Våra avlönade politiker skall arbeta för de människor som valt dem och för nationens bästa. Politiker skall också fatta beslut grundade på fakta och verklighet. Många av våra politiker har lika lång väg till dessa mål som Somalia har till fred och välstånd.